I oktober 1889 föddes min farfar Krång-Johan Eriksson i byn Östnor strax norr om Mora, den by som senare skulle bli välkänd för bland annat sina knivar. Metallindustrin hade redan då fått fotfäste i bygden och han växte upp i en hantverks- och industrimiljö med goda möjligheter att försörja sig. Johan visade sig tidigt vara intresserad och ha talang för affärer när han redan som 12-åring for till sin storasyster som hade ett kafé bredvid kyrkan där han kunde köpa bullar och bröd för att sedan cykla runt i byarna och sälja dem. Det sägs att han redan då tjänade lika mycket som en vuxen man med stadigvarande arbete.
Som tonåring arbetade han senare en tid på Frosts Knivfabrik och lärde sig knivtillverkningen, men efter en kontrovers med arbetsledningen avskedades han och fick senare anställning hos krantillverkaren FM Mattsson. Även på den nya arbetsplatsen hade han svårt att komma överens med arbetsledningen, kanske beroende av att han i unga år sägs ha haft en tämligen proletär livssyn som säkert inte underlättade hans relation med sina arbetsgivare. Det blev militärtjänst istället.
Den gjorde han som artillerist i Stockholm 1910 och därefter försökte han sig på den växande skogsindustrin, men kom strax underfund med att han inte hade den fysik som krävdes för skogsarbete.
Så, tillsammans med kompanjonen Lok-Anders Mattsson startade de 1912 sin egen knivtillverkning under namnet Eriksson & Mattssons Knivfabrik. Efter bara sex år valde kompanjonerna att gå skilda vägar och från 1918 blev företagsnamnet KJ Erikssons Knivfabrik. 1915 gifte sig min farfar och bildade familj. Han fick fyra barn varav tre nådde vuxen ålder och än idag ägs familjeföretaget som numera kort och gott heter Morakniv av Johans barnbarn och barnbarnsbarn. Själv har jag bara fragmentminnen av min farfar som gick bort 1964 vid 75 års ålder när jag var bara fem år, men berättelserna om hans verk och gärningar lever ännu kvar i bygden.
