Från början användes våra vanliga klassiska knivar till alla möjliga vardagssysslor och när bladet sedan slipats ner så pass mycket att det blev ett smalare blad passade det än bättre för allsköns slöjdarbeten. Det var dock först i slutet av 1950-talet som vi såg att speciella knivar ämnade för träslöjd togs upp i knivkataloger runt Mora. Går vi tillbaka i tiden till när knivtillverkningen i Mora låg i sin linda så fick respektive knivsmedja välla ihop sitt eget inlagda stål och variationen mellan olika smeder och lokala knivtillverkare var säkert till och från påtaglig. Men redan för 100 år sedan, på 1920-talet kom möjligheten att köpa laminerat kolstål från järnbruken, något som därmed underlättade och rationaliserade knivtillverkningen påtagligt.
Ur en KJ Eriksson knivfolder från sent 1960-tal.
År 1923 började svenska företaget Vikmanshyttan tillverka sitt compoundstål WH101 som de framgångsrikt vällde ihop till många olika ändamål, inte minst för alla de knivar med inlagt stål som tillverkades i Mora, läs mer om det här.
Tillverkningen av WH101 lades ner ungerfär 50 år senare och därefter var det nog bara Frosts Knivfabrik som fortsatte med laminerat kolstål, då från Europeiska stålleverantörer. Till en början från tyska ståltillverkare och sedan från 1980-talet från Frankrike. Knivfabriken KJ Eriksson slutade med laminerat kolstål runt 1974 och gjorde därefter sina slöjdknivar med kolstålsblad, det vi knivtillverkare kallar för ”helstål” och som i Frosts katalogblad har ett ”H” i artikelnumret för att förtydliga bladegenskaperna. När KJ Eriksson långt senare köpte upp Frosts Knivfabrik och bildade Mora of Sweden AB så var det KJ Erikssons slöjdsortiment som fick ge vika för Frosts bredare slöjdsortiment. Men tanken på slöjdknivar med kolstålsblad kanske ändå inte är så dum?
